Får jag en blomma, tänker jag: Den här ska jag ta hand och pyssla om ...länge, länge. Men vad händer? Jo, antingen vattnar jag den friskt, så den stackaren drunknar och när jag väl upptäcker det, är det försent att göra mun-till-mun-metoden på den....
Eller så glömmer jag att vattna den, så bladen faller av och den stackaren står där och flämtar efter vatten.... Och när jag upptäcker det, rusar jag som en räddande ängel, fyller diskhon med vatten och sänker den i tron att jag räddar den till livet...men det är oftast också försent...och den vissnar och dör framför mina ögon...
Men jag har två knep, som fungerar...till stor glädje för mig och ännu större för blommorna!
Det första knepet är: min sambo MP. Blommor och växter fullkomligt älskar honom. Hos honom ser de sin trygghet, de vet att de får vatten och näring på bestämda tider. Och de belönar honom med att blomma rikligt......
Det andra knepet är till stor glädje för mig: PLASTBLOMMOR! De blommar alltid, behöver inget vatten och det räcker att man gör över dem med dammvippan en gång i veckan. De kan stå i brännande sol, utan att törsta ihjäl och behöver aldrig vara rädda att drunkna...
Visst är det fint med plastblommor?
Fast det finns faktiskt en växt, som inte är av plast och som faktiskt har lyckats överleva min skötsel sen 1987. Den har fått vara med om många flyttlass, har blivit bortglömd, stått inne i ett mörkt rum och i gassande sol, men har överlevt! Den är en riktig seg rackare, och nu har den hedersplasen i vårt hem och mår förträffligt. Speciellt nu när MP har tagit över skötseln......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar