I flyttade till Stockholm i lördags. Visste inte att det kunde göra så ont inom en, att saknaden kunde vara så stor och så svår.
I fredags, efter jobb, var jag, MP och T och hämtade bilen, som T skulle köra I och alla hennes saker, till Stockholm med. Väl hemma, fick vi ett par timmar tillsammans, sen skulle T och I till sin mamma för att packa bilen med resten av sakerna, äta middag där och sova.
När de skulle gå...kändes det så jättekonstigt och ledsamt. Jag hade bestämt mig innan, att jag inte skulle gråta, men tårarna gick inte att hejda. Så där stod jag i hallen och grät som en stucken gris. Jag kunde bara inte sluta. Tills slut fick jag stopp på tårarna och kunde säga hej då och vi bad dem höra av sig under följande dag.
När de hade gått, började tårarna igen och det var så svårt, att se MP ledsen och nere. Det är ju hans dotter som flyttat!
Lördagen vaknade vi molokna båda och det var så konstigt tyst i huset. Vi ringde till I och T och fick veta att det hade gått bra,att packa bilen och vi lovade varandra att höras av under dagen. Vi började städa och röja undan saker som I hade lämnat. Saker som skulle slängas och som skulle sparas och som hon inte hade kunnat ta med sig.
Hela dagen var vi dämpade och jag såg på MP hur ledsen han var. Och det är så svårt att trösta, när man själv känner likadant...
Egentligen är det en fullt normal sak, att barnen flyttar hemifrån. Och så ska det vara och så vill vi att det ska vara. Men ändå sörjer man.. Man sörjer att deras barndom är över, att man inte längre har dem hos sig dygnet runt, att man själv blir gammal... Mycket rör sig i huvudet på en.
Men vi är också så glada för I:s skull! Hon och hennes pojkvän J, har varit i från varandra så länge och de förtjänar verkligen att äntligen få vara ihop. Varje dag, varje timme och varje minut... Och vi önskar dem verkligen all lycka.!!!
De är så fina alla våra fyra barn, M, A, T och I! De är duktiga, snälla, omtänksamma, ja, de är de bästa barn man kan önska sig! Vi vill att de ska ta för sig av livet och inte bry sig om vad gamla gnäll kärringar/gubbar och olyckskorpar kraxar. Så länge de är ärliga mot sig själva och mot andra, så kan vi som föräldrar stötta dem och låta dem prova sina vingar...även om vi gråter inombords. När och om de sedan faller, ska vi finnas där och ta emot dem, med glädje utan dömande ord som: Vad var det jag sa? Du skulle lyssnat på mig och gjort som jag sagt..
När vi tysta stöttar våra barn och tar emot dem med öppna armar när de faller, utan att anklaga...det är då vi får MVG i föräldrarskap.
Lycka till med ditt nya liv, I. Vi står bakom dig i allt du gör! Och ha överseende, med oss gamlingar, om vi ibland fäller en tår, när saknaden efter dig blir för stor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar